Just detta att vara älskad, att känna att man betyder såpass mycket för någon att det spelar roll om man stannar eller försvinner. Det är nog ett ganska grundläggande behov hos oss alla ?

För min del har det blivit en viktig beståndsdel som avgör huruvida jag kan känna mig trygg eller inte.

Efter att i redan spädbarnsåren blivit lämnad , och fått valsa runt bland diverse instanser och flera olika hem. 

Förstärktes denna känsla märkbart. Sen i vuxen ålder när jag fick barn , fick jag så äntligen känna och ta emot denna oreserverade kärlek. den som man bara kan känna eller få från ett litet barn , och som binder dig samman med denna person för resten av livet. Det var första gången jag upplevde nåt liknande ! Och jag fick den stora lyckan att få göra om det två gånger till ! tre underbara pojkar fick jag.

med all den oro , förundran. Alla fina minnen och stolta stunder, det innebär : Men så går det som det kan för en del av oss. Mina barns far och jag kunde inte fortsätta . Av olika anledningar var gränsen nådd.

Och tyvärr var jag som  mamma , tydligen inte mer värdefull än att jag av mina 2 äldsta barn kunde bytas bort ?

Hade från att varit deras förtrogna ( givetvis hade vi meningddkiljaktigheter med ! ) plötsligt blivit den onda som förstört allas liv. Som bara ljuger........... Och något annat som jag än idag inte fått ett rakt svar på vilken anledningen var. Men förstår att det är något fruktansvärt hemskt efterssom det nu gått så lång tid, att jag börjat undra om det är ett livstidsstraff jag fått ? Drygt fem år nu....där man gång på gång visas hur lite man betyder.

detta är den största förlusten i mitt liv !! Och hur jag än försöker hittar jag ingen bra väg ur denna helvetes sorg ! Jag är kass på att leva utan alla mina barn ! De som gav mig min sanna anledning att leva, när jag fick dem förstod jag nämligen vad meningen med mitt ditills ganska meningslösa liv var. Dom var och kommer alltid att vara det bästa som hänt mig !! Och samtidigt det värsta då, efterssom man aldrig förr varit så sårbar som innan man får barn. dem skulle man ju gå genom eld för, och det gör ondare i dig om de såras än om det gäller dig själv, eller hur ?

Och hur man än vänder sig, så är som bekant ändan alltid bak. Otroligt vad många misstag man redan gjort ! Undrar just hur många fler det ska bli ??

Hoppas att jag innan jag dör kan räta ut en del av de frågetecken som mina barn måste ha : har själv erfarenhet av hur det känns när personen inte längre finns kvar, och man sitter där med sina obesvarade frågor.

sen antar jag att jag måste försöka leva med den insikten att mina två största söner inte kan tycka om sin mamma.

varför skulle dom stå ut när ingen annan gjort det, inte ens som baby , var man särskilt svår att lämna.

denna min stora jakt på tryggheten, kanske var ett luftslott som sprängdes innan det fanns ? Kanske finns det inte i detta liv, men hur som helst har jag fått uppleva dessa  stunder av ren lycka . varav merparten getts som ovärderlig gåva , utav mina 3 älskade ungar <3 Jag älskar er så mina godispåsar, vad som än hänt eller kommer hända , så hoppas jag att ni ska veta det !

Synd att jag inte hade rätt bagage för livets resa, finns så många saker jag önskar ogjorda. 

Men det är ju också allmänt känt, det är ju såå lätt att vara efterklok !